Nu är det min tur att göra ett sista avtryck här i bloggen och skulle vilja passa på att reflektera lite över den gångna traineeperioden. Jag skulle vilja likna den här perioden vid en resa utomlands.
När man börjar planera en resa utomlands är man först lite osäker på vart man vill åka och vart ekonomin tillåter en att åka. Samtidigt känns det lite läskigt att veta att man ska lämna tryggheten och åka till ett helt nytt ställe. Den här känslan är mycket lik den man har som nyutexaminerad. Vad kan jag? Vart ska jag hamna? Jag vet att jag vill någonstans, men både varet och huret är oklart.
I nästa steg har man siktat in sig på resemålet och då blir man istället mer beslutsam och förväntansfull. Samma känsla infinner sig när man söker en tjänst.
När man sen hamnar i rekryteringsprocessen med intervjuer och tester är känslorna väldigt blandade; nervositet, prestationsångest, självsäkerhet blandat med osäkerhet. Det skulle jag vilja likna vid själva bokningsförfarandet. För trots att man är i sin bästa internetålder och det där med att boka själv ska vara så enkelt medför det alltid en dos av känslorna ovan. Rätt siffror och bokstäver på rätt plats. Rätt svar på alla frågor…
När tjänsten väl är i hamn och resan är bokad är lyckan total, det fånleendet man har på läpparna då är svårt att tvätta bort. I det här läget känner man sig rätt så avslappnad, det är ju liksom kirrat och klart.
Allteftersom resan närmar sig slår dock nervositeten till igen, är jag verkligen redo för det här? Vad ska jag packa? Kommer jag att trivas på min arbetsplats? Kommer jag att leva upp till förväntningarna? Är resemålet rätt? Samtidigt lugnas man av sitt undermedvetna, folk har rest hemifrån i alla tider, varför skulle det inte gå vägen för mig?
När dagen med stort D är här känner jag mig taggad, förväntansfull och smått panikslagen. Då är det bara att hoppa på tåget och åka med och hoppas att man är tillräckligt förberedd på vad som komma skall.
Tiden som trainee är likt en vistelse på en exotisk plats både fantastisk och häpnadsväckande, men också annorlunda jämfört med det man upplevt tidigare. Vägen mot målet är ibland raksträcka i 110, det flyter på smidigt och man kan slappna av och känna sig trygg i sig själv och i sin yrkesroll. Ibland råkar man dock ut för mer utmanande väglag; gropar, kurvor och räckeslösa broar. I de stunderna ger ett gäng andra traineer, likt en skicklig chaufför, en större trygghet.
En resa från nyutexaminerad ingenjör via en traineeanställning till en fast tjänst som produktionscontroller, vilken upplevelse det har varit. Allting är en mix av känslor och när resan väl börjar gå sitt slut är det med ett visst vemod man lämnar några fantastiska månader bakom sig. Samtidigt känns framtiden ljus och spännande för det härliga är att, trots att en resa avslutas, tar nästa vid. I någon mening är man ju alltid på väg någonstans. Som en enda lång semester faktiskt.
Läs även Linneas tidigare blogginlägg:
”Nollställd hjärna återvänder”
”Detektivarbete på Hallands sjukhus”
”En huvudplanerares vardag”
”På stående fot”
”Stabsläge och julfirande med avdelningen”
”Planeringsfunktionens egna Brangelina”
”Trainee på Hallands sjukhus”