Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ganska sällan faktiskt.
Det är därför det är så spännande att arbeta med planering. Vi planerare försöker och försöker att tänka efter hur vi kan bidra till att göra världen till en bättre plats för så många som möjligt. Men att förutsäga mänskligt beteende och skeenden är svårt, för att inte säga omöjligt.
Länge fanns inom planerarskrået en stark tro på planeringen som vetenskap, att vi genom ingenjörslösningar kunde skapa den perfekta världen. Det var så vi skapade miljonprogramsområden, för att nämna ett exempel. Tanken var att bygga bort smutsen. Miljonprogrammen skulle ge familjer välordnade, moderna, praktiska lägenheter utformade utifrån beräknade behov. Utemiljön skulle vara säker för barnen att leka i, alltså hölls bilarna borta. Men när människor flyttade in var många områden inte färdiga, och de bilfria områdena visade sig ofta bidra till en ödslig känsla snarare än det yttre vardagsrum planerarna försökt skapa. De höga, strama husen spädde på känslan av att vara sedd men inte se. Sammantaget gjorde det här att många miljonprogramsområden fick dåligt rykte. Ändå lever livet i dessa områden! Under min utbildning intervjuade jag personer i ett flertal olika typer av bostadsområden, och slogs av att de som bodde i miljonprogramsområden ofta var särskilt noga med att framhålla allt de uppskattade med platsen de bodde på. Ganska sällan är det dock just det som samhällsingenjörerna tänkt sig… Kortfattat: det är svårt att veta hur människor skall reagera, vad som skall hända i verkligheten med det vi bygger.
När jag tackade ja till min traineetjänst såg jag framför mig hur jag under ungefär ett och ett halvt år skulle förkovra mig i allt det som är svårt att få under en universitetsutbildning: arbetslivserfarenhet, möjlighet att ställa frågor och att skaffa ett nätverk av andra, nyutbildade tjänstemän med olika kompetens. Jag ville få en inblick i olika delar av den offentliga förvaltningen och känna att jag pö om pö själv kunde bidra allt mer.
Så kom livet och verkligheten, nu ska jag gå på föräldraledighet om en dryg vecka. Ett helt annat äventyr! Jag har fått med mig delar av allt det jag såg framför mig, men i komprimerad form. Jag hoppas kunna hålla kontakten med de vänner jag mött under mitt halvår som trainee, för de har påverkat mig och hjälpt mig att utvecklas! Under det här halvåret har jag lärt mig mycket om hur det är att arbeta i offentlig förvaltning, men ännu mer om hur det är att vara jag.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ganska sällan faktiskt. Men det kan bli bra ändå!
Läs även Majas tidigare blogginlägg:
Transporter
Ja och Oj!